Äntligen riksting!

Jag har varit medlem i kristdemokraterna i drygt 20 år och aldrig upplevt den stämning som finns i partiet just nu, och det är inte positivt menat! Sedan det blev klart att Mats Odell utmanade Göran Hägglund om platsen som partiordförande har många släppt alla hämningar. Så mycket rykten, halvsanningar, osanningar och överdrifter har jag aldrig hört tidigare och det gör mig både förundrad och upprörd. Vad håller på att hända med mitt fina parti? Människor som jag under många år haft stort förtroende för beter sig plötsligt som helt andra människor. Personer man högaktat visar sidor av helt annat slag!
Vad handlar då det hela om? Är det en radikalt ny politik som ska föras fram? Det verkar inte så då Odell själv säger att det politiskt inte finns några stora skillnader, vilket också varit konstigt eftersom Mats och Göran tillsammans haft stort ansvar i partiet under lång tid. Däremot finns det grupper runt Odell som vädrar morgonluft om att man kan få större inflytande än hittills.
Så länge jag varit med i partiet har grundregeln, kanske till och med den gyllene, varit att man i pläderingar endast talar för sin egen kandidat och inte mot någon annan. Så är det inte längre. Det har skett ett antal övertramp från båda sidor; det räcker att säga "ovetove" och "avgåhägglund.nu" för att nu ta två av de grövsta. Men det är inte bara de stora och uppmärksammade händelserna som hotar att splittra och förstöra partiet. Än farligare är alla de små nålstick som flitigt delas ut. Ibland offentligt men ännu oftare i det fördolda. Det finns ingen som vinner på detta förutom våra motståndare i andra partier.
Under hela denna tid, som började för mer än ett år sedan då de första kraven på avgång framfördes av Mikael O och Tuve S, har Göran Hägglund valt att inte svara med samma mynt. Han har troget fortsatt att tala om omsorgen av partiet, att det inte får grävas för djupa diken, att vi måste vara varsamma med varandra, att det kommer en dag då vi alla ska fortsätta att arbeta tillsammans för ett starkt kristdemokratiskt parti. Jag måste säga att Göran under denna stundom smutsiga tid uppträtt som en stark ledare med ett stort mått av personlig resning.
Jag är helt övertygad om att Göran vinner en stor seger på lördag kväll och sedan vidtar det riktigt svåra arbetet att föra partiet till valsegrar 2014. För att det ska bli möjligt måste alla dra åt samma håll, alla måste acceptera gemensamma beslut även om de inte till 100% gått min väg. En anledning till att partiet hamnat i ett prekärt läge är att vissa personer mer driver sin egen agenda än partiets! Misstolka mig nu inte, jag tror att öppen och skarp debatt leder oss framåt men när klubban fallit och beslut är taget så måste alla och envar gå ut och arbeta för beslutets genomförande!
Att ett parti innesluter personer med lite olika uppfattningar är både bra och naturligt för att inte säga livsnödvändigt. Men det är inte samma sak som att var och en kan tycka precis vad som helst och ändå påstå sig företräda partiet. Gemensamma beslut ska respekteras. Allt annat är omöjligt. Partiet har utvecklats till att allt mer bli en politisk kraft i både riksdag och regering. Detta innebär av naturlighet kompromissande med andra partier. Den som tror att KD ska kunna få igenom alla sina förslag till minsta komma har missförstått den politiska verkligheten. Inte heller moderaterna kan genomföra sin egen politik till 100% utan måste kompromissa med övrig i Alliansen. Detta politiska kompromissande leder till att partiet ibland framstår som otydligt. Detta ska hanteras genom att det finns en kraft som i alla lägen står för det som är partiets egna uppfattning, i vårt fall är det partisekreteraren som har det uppdraget, och därigenom kan vi bli tydliga även när vi ingår i regeringen.
Det har förekommit många åsikter om att partiet och Göran har varit dåliga förhandlare vilket är svårt att ta på allvar när vi kan konstatera att över 90% av vallöftena 2006 är genomförda och att prognosen innevarande period ser mycket bra ut. Jag ser denna kritik som ett sätt att misskreditera partiledaren.
Samtidigt framförs det kritik att samtliga tre ministrar finns på socialdepartementet. Om detta kan man självklart tycka mycket. Det bästa hade varit om vi haft fler ministrar och att de varit chefer över flera departement, men antalet och placeringarna är resultatet av valet. Istället för att önska något annat kan man använda det man har, det brukar vara mer konstruktivt. Jag menar att Göran, Maria, Stefan (och tidigare Mats) på ett förtjänstfullt sätt representerar KD i regeringen. Göran t.ex. toppar listan över de mest inflytelserika inom hälso- och sjukvård, låt oss sprida detta!
I den politiska centrifugen är det lätt att glömma bort varför vi finns till och vad som lockade oss att bli engagerade. Politik är betydligt mer än spelet om makten. Mitt politiska engagemang började med familjepolitiken och den är fortfarande central! Till den ska läggas det sociala ansvaret och möjligheten för det civila samhället att få utvecklas. Personalismen är kanske det som allra tydligast särskiljer KD från övriga partier, insikten att jag som individ inte är en ensam ö utan finns i ett sammanhang med andra. Insikten att jag inte är fullkomlig utan behöver kompletteras av min omgivning. Detta leder i min tanke till stor frihet men också till ett stort ansvar för andra.
När klubban fallit i Västerås är det allas vårt ansvar att gå vidare och utveckla politiken, att gemensamt stå upp bakom vår partiordförande, att inte fortsätta maktspelet, att använda varandras goda sidor och ge svenska folket ett riktigt bra kristdemokratiskt alternativ att rösta på 2014. Det kommer jag att använda all min energi till och hoppas att vi blir många som gör det.